Jag har återigen ställts inför en prövning som sträcker sig utanför mina kunskaper (jag räknar helt och fullt taxituren som den första!).

Telefonen ringer i personalrestaurangen på NRK (=norska motsvarigheten till SVT) där jag jobbar. Damen i luren säger att några "kassar ska tas opp". Jag tänker, kasse betyder ju på norska typ låda/back så detta måste vara lätt som en plätt. Jag skyndade mig iväg till mötessalen som damen ringde ifrån och när jag kommer dit så säger hon: Bra, dessa kassar ska tas opp. Jag tittar ditåt och ser inga potentiella kassar så jag frågar henne vilka. Hon går då fram och pekar på de nio champangeflaskorna som står på bordet och går sedan illa kvickt.

Panik!

Jag har aldrig i livet öppnat en champangeflaska. Jag tror inte ens jag har sett det live. Tur och återigen TUR att jag har sett på film. Jag blev då rädd. För alltid på film så är det någon cool riking som smäller upp korken i taket och sprutar över alla som står omkring. Nu stod jag inför NIO stycken flaskor och skulle lite diskret öppna alla samtidigt som gästerna i rummet skulle lyssna till någon som talar, inte kolla på mig när jag sprutar dyr dryck omkring mig. Det första jag bestämde mig för att göra var att gå därifrån och hämta någon annan som kunde öppna de omöjliga flaskorna. Den tanken var jag dock tvungen att släppa eftersom damen i telefonen sagt att de trenger hjelp snarest. Tanke nummer två var att jag skulle smyga fram till någon i middagssällskapet och fråga om den kunde visa mig hur man öppnar. Men även den tanken var jag tvungen att glömma eftersom alla troligtvis skulle börja kolla på mig då. Sakta men säkert insåg jag att jag återigen var tvungen att ta saken i egna händer och praktisera det jag sett på film. Jag visste inte i vilket skede som korken skulle släppa och med en enorm kraft skjutas upp i skyn eller ännu värre, att den skulle träffa mitt i ansiktet på mig, eller värre än det, att den skulle träffa någon annan... Detta kunde ju inte bli annat än katastrof egentligen. Trots det slängde jag över förklädet över flaskan, tryckte med all min kraft handen mot korken och började med andra handen sakta, sakta, sakta skruva upp metallhöljet. Plötsligt känner jag korken i högerhanden och med en lätt poff så var den öppnad. Ingen kom till skada och uppdraget var utfört, ett hallelujah-moment!