Det finns två ångestframkallande saker om året. Tyvärr råkar dessa ligga inom loppet av en vecka, mellandagsrean och nyår. Jag kan inte bestämma mig vilken som är värst. Har man en hejdundrandes tur (som man också tror man kommer ha varje år) så kan ju de båda bli succé, men som sagt, sån tur har man aldrig. Allt börjar på annandagjul då man ska packa in hela konkarongen i en bil och åka till ett redan överbelarmat köpcentrum. Ju fler desto bättre verkar vara slagordet alla kör på och köerna är enorma! Varje år gör man samma grundmisstag, man lämnar inte jackan i bilen. Vilken miss alltså!! Finns det något jobbigare att släpa på än en stor, tjock vinterjacka?! Iaf, när man väl har börjat sitt sökande efter the fynd så gäller det bara att riva tag i nå kläder som ligger i stora högar och hoppas att det är rätt storlek. Skulle det inte finnas i rätt storlek så är man ju inte den som är den så man försöker klämma på sig en tre storlekar för liten tröja och det är där depressionen kommer framkrypandes. Allt sitter tajt, är varmt och väldigt stressigt den dagen. Ofta lämnar man inte slagfältet med något annat än idiotiska impulsköp som inte är snygga hur mycket man är försöker.

Den andra ångestframkallande saken är som sagt nyår. Frågan är om mer behövs sägas. Vem ska man vara med? Vart ska man vara? Vilka får komma? USCH säger jag bara. Detta eviga sökande efter någonstans att tillbringa årets mest krävande kväll på är inte klokt. Alla får panik och är veliga. HATA!!

Det år har iallfall jag och Samuel blivit bjudna att fira i Örebro hos min kära syster!

Julen var soft. Det är väl en ganska bra sammanfattning. Har detta år gjort den fasansfulla upptäckten att julklapparna inte är det viktigaste utan faktiskt vilka man spenderar julen med. Frågan är om det är nu man kan kalla sig en tvättäkta vuxen. Fast det känner jag mig ju inte som så det kanske är lika bra att låta bli! Julstämningen kom iallafall, pga den nya upptäckten, inte förrns jag var hemma i köping, och hela familjen var samlad :)

Denne julafton var dock aningens stressigare än vanligt då maten drog ut nå så kolossalt på tiden och vi springandes med den obligatoriska jag-är-mätt-men-ändå-tar-jag-mig-ännu-en-ostmacka-mackan och glaset halvfullt med must försökte hinna ner till tvn lagom i tid till Kalle Anka. Efter tvtittandet, som mer har börjat användas som en tid att svara på alla god jul-sms, var det dags för mormors höjdpunkt; TOMTEN. Detta år i en rosa utstyrsel och utan luva men vad gör man, även tomten börjar bli modern. Bara att gilla läget! Mycket tjo och shim senare låg paketpapper och klappar i en salig röra på golvet och farfar gjorde tappra försök att skilja dessa åt. Tiden var sedan inne att leka med julklapparna. Moster och Johan tog nog mest vara på denna tid då de fått en rosa dator som får plats i handväskan resp. ett guitar hero 4 att drömma sig bort med.

Julevangeliet, gröt, godis, prat, tupplurar och massa andra saker senare åkte vi till kyrkan och avslutade hela julen spelade O helga natt (johan på trumpet och jag på piano). Kan det bli bättre?!

Det här med att uppdatera är tydligen inte min starka sida och jag är nu tvingad till att skriva av min käre syster. Mycket händer hela tiden och så fort man ens tänker tanken att ett blogginlägg om detta skulle vara fint, så händer något nytt och det man först tänkte skriva om känns oaktuellt. Och sådär fortsätter det. Dag ut och dag in. Vecka in och vecka ut.

Hemma i Köping är jag nu iallafall, med blandade känslor. Känns mysigt att äntligen vara hem-hemma och vara med familjen och mina kompisar samt att slippa vissa personer som börjar gå mig på neverna samtidigt som det är tråkigt att lämna dom bästa ifrån Hålland. Emma saknar jag när jag ska lägga mig, vi brukar alltid småprata lite innan sömnen kommer ikapp oss. Oskar (biffen) skulle jag gärna ha här och prata/klaga lite med! Nu kommer hur många namn som helst upp i mitt huvud. Det är nog ändå ganska många jag saknar när jag tänker på dom. Bäst jag inte skriver fler så någon känner sig glömd.

Tillbaka till ämnet. Jag är alltså hemma och till det hör ett årligt julstressande.Jag och pappa kastade oss genom affärerna igår och hans impulsköp bestående av presssylta var slående! Vi hann även med Västerås som tydligen blivit invaderat av tusentals människor. Helt galet. Att komma från ett lugnt och tomt norrland för att sedan aklimatisera sig till ett stressigt julshoppande samhälle är inte det lättaste ska jag be att få tala om!

Kvällen avsattes för julgodisbak tillsammans med familjen och Kicki, Wågen, Jonas och Jenny. Helmysigt. Dock höll mitt och Jennys försök till "mjuk smörkola" på att sluta i fiasko. Vi skyller dock på receptet där dom påstod att vi skulle smälta socker. Ojoj, det rä så mycket nymodigheter. Sagt och gjort följde vi receptet och hade det inte varit två klipska kvinnor vid spisen hade katastrofen varit ett faktum. Vi räddade dock situationen och krossade den "mjuka smörkolan" (som faktiskt var håd som sten) till småbitar och lindade fint in i smält choklad. Voila och vi fick oss Daim. Härmed utsåg vi oss själva till de mest avancerade julbakarna och vårt recept förblir därför hemligt! Tilläggas bör att Johan och Wågen lyckades, efter alla år av misslyckande, med att tillverka de perfekt mintkyssarna, gratulerar!

Imorgon är det julafton. Julkänsla? Nej. Ska nog ta och sätta mig vid granen och tänka lite så att julkänslan sakta men säkert kan svepa över mig!

Ps. Idag har jag skickat paket till Kenya!

Jag och Emma har äntligen fått beskedet; vi får flytta ihop!!!! Trots att alla andra tvivlar på att vi ska få plats så håller vi andan och framförallt hoppet uppe. Nu ikväll har vi tillsammans med Rebecca julpysslat, det var mysfaktor på hög nivå alltså. Dock råkade jag limma fast mina fingrar med superlim så dom är inte längre helt intakt. Nu är jag ofantligt trött efter en hård och underbar dag i backen idag och en annan väntandes imorgon.

Soooooooova nu alltså!

Igår var andra riktiga dagen i skidbacken, vilken upplevelse! Helt peppade anländer vi till VM6:an precis innan öppning, hoppar på våra åkdon och sätter oss till rätta i liften. Första åket går bra men det var ungefär allt för min del. Andra åket inleder jag med en rejält ful krasch efter ungefär hundra meter. Ida som kom efter skulle hjälpa mig upp men jag kunde helt enkelt inte sluta skratta! Efter ett litet tag fick jag iallafall på mig skidorna och så släppte vi på farten igen och det går kanske några sekunder innan jag upptäcker att jag verkligen inte har någon kontroll. Ni vet när man åker på massa lössnö med skakiga ben som inte orkar trycka emot och armarna med stavarna ut i luften i ett tappert försök att hålla någon slags balans (aka Spöket). Så återigen dyker jag ner i det vita landskapet. Denna gången skrattar vi tillsammans om inte ännu mer! Resten av dagen gick lite i samma stuk, men vadå, även spöketstylen tar man sig ner på ;)

På kvällen kom Linn, Elisabeth, Sofie och Per tillbaka till skolan så jag och gotland gick och mötte dom med tomtebloss! Även då ramlade jag, denna gång vek sig benen när vi sprang och den pinsamt fula vurpan tenderade att bli ett imponerande säldyk. Vad gör man inte för att glädja sina medmänniskor?!