Jag har återigen ställts inför en prövning som sträcker sig utanför mina kunskaper (jag räknar helt och fullt taxituren som den första!).

Telefonen ringer i personalrestaurangen på NRK (=norska motsvarigheten till SVT) där jag jobbar. Damen i luren säger att några "kassar ska tas opp". Jag tänker, kasse betyder ju på norska typ låda/back så detta måste vara lätt som en plätt. Jag skyndade mig iväg till mötessalen som damen ringde ifrån och när jag kommer dit så säger hon: Bra, dessa kassar ska tas opp. Jag tittar ditåt och ser inga potentiella kassar så jag frågar henne vilka. Hon går då fram och pekar på de nio champangeflaskorna som står på bordet och går sedan illa kvickt.

Panik!

Jag har aldrig i livet öppnat en champangeflaska. Jag tror inte ens jag har sett det live. Tur och återigen TUR att jag har sett på film. Jag blev då rädd. För alltid på film så är det någon cool riking som smäller upp korken i taket och sprutar över alla som står omkring. Nu stod jag inför NIO stycken flaskor och skulle lite diskret öppna alla samtidigt som gästerna i rummet skulle lyssna till någon som talar, inte kolla på mig när jag sprutar dyr dryck omkring mig. Det första jag bestämde mig för att göra var att gå därifrån och hämta någon annan som kunde öppna de omöjliga flaskorna. Den tanken var jag dock tvungen att släppa eftersom damen i telefonen sagt att de trenger hjelp snarest. Tanke nummer två var att jag skulle smyga fram till någon i middagssällskapet och fråga om den kunde visa mig hur man öppnar. Men även den tanken var jag tvungen att glömma eftersom alla troligtvis skulle börja kolla på mig då. Sakta men säkert insåg jag att jag återigen var tvungen att ta saken i egna händer och praktisera det jag sett på film. Jag visste inte i vilket skede som korken skulle släppa och med en enorm kraft skjutas upp i skyn eller ännu värre, att den skulle träffa mitt i ansiktet på mig, eller värre än det, att den skulle träffa någon annan... Detta kunde ju inte bli annat än katastrof egentligen. Trots det slängde jag över förklädet över flaskan, tryckte med all min kraft handen mot korken och började med andra handen sakta, sakta, sakta skruva upp metallhöljet. Plötsligt känner jag korken i högerhanden och med en lätt poff så var den öppnad. Ingen kom till skada och uppdraget var utfört, ett hallelujah-moment!

Helgen. Den har varit rolig!
Lördagen bjöd först på en IKEAtur där en adventsljusstake och massa pepparkaksdeg inhandlades. Efter det for vi snabbt hem för att börja helgens egentliga projekt, pepparkakshusbyggning!!

Efter mycket dividerande bestämde vi oss för att göra Eiffeltornet. Det blev awsome!!! Dg mätte det och enligt honom så är det 79 cm högt. Ganska imponerande :) Vi höll på hela lördagskvällen och fortsatte under hela söndagen. Kan säga att köket såg vid helgens slut ut som en riktig katastof. Men mitt i röran så hade vi fått oss ett pepparkakseiffeltorn!!!


.....det ni!

Allt började i fredags. Jag sitter lugn och helt glad hemma och är inställd på en mysig, ensam hemmakväll eftersom Linn och Dg serverade på varsitt julbord, när plötsligt telefonen ringer (tilläggas bör att jag från att jag kom hem från jobbet i princip gått raka vägen till datorn och bara suttit där). Det är Terje från Manpower som ringer och frågar om jag kan jobba, på direkten. Och javisst. Är man här för pengar så är man! Det var till och med så på direkten att han tvingade mig till att ta taxi. Ekonomen inom mig försökte förstås föreslå att jag bara enkelt och smidigt tar bussen men icke, Terje var bestämd. Okej, så taxi it was och första tanken är, hur gör man? Jag har åkt taxi 3 ggr i mitt liv förrut. Alla i Göteborg då det i princip bara var att sätta sig i en som stod och väntade. Men så var det inte idag, idag var jag själv i en huvudstad i ett annat land...

Det jag var tvungen att göra var alltså:
1. Få syn på en taxibil.
2. Försöka få den att fatta att jag behövde åka med.
3. Hoppa in i bilen.

För en vanlig rik storstadsbo så kanske detta låter lätt som en plätt men nu råkar jag vara en riktig Köpingsbo som aldrig ens skulle komma på tanken med detta lyxiga färdsätt. Verkligen tur att jag har sett på film hur dom gör när dom ska åka. Oj oj. Men jag må säga att det gick över förväntan. Den första missen var hur fruktansvärt bortkommen jag måste ha sett ut. Efter några pinsamma blickar och lite kroppsspråk till en utländsk taxichaufför så förstod han att jag faktiskt ville åka med. Min andra miss var att jag satte mig fram. I stundens hetta var jag så lycklig över att jag över huvud taget hade lyckats stanna bilen så jag glömde helt bort att dom på film alltid, ALLTID sätter sig bak! För att kompensera mina antydningar till ovan taxiåkare så pratade jag ingenting under hela vägen (förrutom ett visst hmm:ande när chauffören skällde ut en buss som svängde ut precis framför honom på något obegripligt språk (jag utesluter inte att det kan ha varit norska!)). När vi vid Drammenveien 144 så var jag lättad. Första gången jag ensam tagit taxi, mission completed!