Kom nyss att tänka på en väldigt rolig sak. Det är inte förrän vi blir av med någonting som vi märker att vi saknar det. Min granne kom in till mig och frågade om hon fick låna en linjal och självklart sa jag ja. Sedan frågade hon om det var okej att hon hade den i två-tre dagar och givetvis svarade jag ja igen. Sedan slog tanken mig direkt efter jag hade svarat att jag ju kanske skulle behöva den under de närmsta dagarna. Tankarna på att jag skulle pyssla, hjälpa någon med matten eller helt enkelt bara var tvungen att mäta någonting började produceras och då skulle jag stå där, alldeles linjallös. Skandal. Men så tog jag mitt förnuft tillfånga. Jag har inte använt linjalen på hela året som jag bott här uppe så varför i hela friden skulle jag behöva göra det just under dessa två dagar jag och min rake vän skulle vara ifrån varandra.
Ibland inser man ju att man är knäpp!